Jag slutar med skridsko

Jag har valt att sluta min karriär som skridskoåkare. Jag bestämde mig helt ut i måndags (17 okt) men tanken har smugit sig på mer eller mindre under den senaste månaden.

Jag var i som bäst form säsongen 2008/2009. Efter det har min utveckling planat ut  lite och jag har åkt på ungefär samma nivå. Det är inget speciellt i sig. Man kan inte förvänta sig att bli bättre för varje tävling man åker. Om man inte är junior.

Förra hösten skadade jag mig och efter det tog jag flera steg tillbaka. Uthålligheten har jag tränat upp igen, det är nog den ”lättaste” biten. Snabbhet och explosivitet däremot är svårare. Jag är inte så explosiv naturligt och har därför fått träna upp den biten under flera år tillsammans med Andreas Larsson. Det har hela tiden blivit bättre och mina kortare distanser har blivit bättre än tidigare.

Efter skadan så känns det som att all den kapaciteten försvann. Jag har självklart tränat på det men jag har inte fått ut något av det förrän i våras. Hjärnan förstod inte riktigt vad ”snabbt” betyder förrän då.

På dom träningsläger vi har haft på is under hösten med Team CBA har jag jag märkt att min snabbhet är sämre än tidigare. Det är många saker jag inte klarar att följa de andra i laget på. Även långa hårda saker, även om det kanske har med uthållighet att göra. Nu är ju Håvard Bökko och Alexis Contin några av de bästa åkarna i världen på all-round och på långa distanser så det kanske är naturligt. Hursomhelst så vill jag prestera bättre än så.

Foto: http://www.speedskatingphotos-by-biseth.com/

Förra helgen (15-16 okt) körde jag några lopp under Norge Cup 1 i Hamar. Tiderna var inte så bra som jag hoppades på. Isen var visserligen dålig men jämförelsevis med övriga åkare så hade jag velat ligga närmre. Den nivån som jag håller nu kommer inte räcka till att ligga topp 10 i vinter. Troligtvis hade jag hållit mig topp 30-40 och det är inget jag siktar på. Att träna upp mig till en bättre nivå än tidigare är fullt möjligt men jag gissar att det hade tagit ett-två år till. Jag tycker inte längre det är värt att lägga den tiden som krävs för att nå dit. Jag har inte den motivationen längre.

Våren 2006 började jag träna inför OS i Vancouver och motivationen fanns alltid där. På varje träning. Idag har jag inte samma känsla inför OS i Sochi. Hela året har jag nog alltid tänkt att jag inte ska fortsätta så länge.

Historia

Våren 2007 flyttade jag och några fler åkare (det har aldrig hetat ett ”landslag”), tillsammans med förbundskapten Andreas Larsson till Berlin. Det var väl egentligen då som satsningen mot OS 2010 startade ordentligt. Det var också den här vintern som jag tog ett bra kliv framåt. För första gången åkte jag till mig en startplats på 1500m i världscupen. Jag kommer ihåg kvaltävlingen vi hade i Berlin under hösten. Jag var så oerhört taggad på det loppet. Och det gick ju fint.

1500m är också den distans som jag gillat mest genom åren. Delat med lagtempo. På 1500m åkte jag till mig en plats i a-gruppen säsongen 2008/2009. Jag tror jag hade en 14e plats som bäst. Kan har varit 15e också 😉

2009. Mars. Lagtempo. VM gick i Vancouver ett år innan OS skulle hållas i samma arena. Jag var riktigt nervös inför det här loppet. Vi hade varit på pallen i världscupen ett par gånger tidigare under säsongen så vi visste vad vi kunde prestera. Vi presterade precis det vi kunde få ut den dagen och det räckte till en 2a plats!! Det kändes verkligen helt otroligt. Det är Sveriges största framgång på ett skridsko VM sedan 1983! Då var jag lycklig. Jag trodde också att efter den prestationen skulle det bli ändring på skridskoförbundets ”elitsatsning” men så blev det tyvärr inte. Mer om det lite längre ner.

Säsongen 2009/2010 var OS säsong och här skulle vi uppfylla det mål vi haft i sikte under några år. Att kvala in med lagtempolaget till OS. Vi klarade det precis på gränsen och slog bland annat ut stora skridskonationer som Ryssland, Tyskland, Kina och Polen. I OS hade vi sedan en riktigt hård start då vi mötte guldfavoriten Holland i första omgången. Dom slog oss och till slut slutade vi på en 7e plats. Jag var lite missnöjd. Vi fick inte ut det vi hade i oss. Hade vi dessutom åkt 0.05 sek snabbare så hade vi slutat på en 5e plats.Jag kvalade även in till OS individuellt på 1500m och där slutade jag på 25e plats. Det var ungefär den nivån jag haft hela säsongen.

Efter flera år av fokus på 1500m och lagtempo tänkte jag satsa lite mer mot all-round och längre distanser efter OS. Det var inte mycket att välja på eftersom skridskoförbundet även la ner den satsning på lagtempo som vi haft inför OS.

Så kom hösten 2010. 18 september mer exakt. Jag skadade mig på en träning under tiden jag besökte mina föräldrar i Motala. Jag blev körd till sjukhuset i Motala och sedan flyttad till universitets-sjukhuset i Linköping. Jag hade en hjärnskakning och tre hjärnblödningar. Jag blev mer eller mindre sängliggande i ca en månad innan jag kunde komma igång med lätt träning igen.

Redan innan den här skadan hade jag haft starka tankar på att lägga skridskorna på hyllan. Då berodde det på att skridskoförbundet, enligt mig, inte satsar tillräckligt på elit trots att dom vill ha åkare representerade på världscuper och mästerskap.Under tiden jag var skadad fick jag ett samtal från min tränare Andreas Larsson. Han hade i hemlighet jobbat för att jag skulle få ett proffskontrakt med det nystartade laget Team CBA. Jag fick kontraktet och ny motivation för att fortsätta åka skridsko. Utan Andreas och hans jobb för att det här skulle ske hade jag slutat innan säsongen 2010/2011.Min tävlingssäsong den vintern blev nästan obefintlig tack vare den här skadan. Jag är dock glad att jag kunde åka skridsko och träna igen. När jag låg på sjukhuset sa läkarna till mig att jag kanske aldrig kunde göra just det igen. Att jag kunde träna så kort tid efter skadan var helt otroligt, tyckte dom.

Jag fick förlängt kontrakt med Team CBA trots min vinter och det var oerhört skönt. Team CBA drivs av ett gäng med bra människor som jag tycker om.

Skridskoförundet

När man ingår i en träningsgrupp och har en landslagstränare så drivs det hela av skridskoförbundet. I våras fick jag höra att det aldrig har kallats för ett ”landslag” trots att man har en landslagstränare. Om det heter ”landslag” så visar man att den här gruppen är speciell, och då kan det finnas personer som blir sura/ledsna och besvikna för att dom inte är med i den gruppen. Det säger lite om hur förbundet tänker i sin elitsatsning. Man får inte visa att man är bättre än någon annan genom att sätta en stämpel.

Så länge jag kommer ihåg har tränare Andreas Larsson fått hitta sätt för oss att kunna träna på så hög nivå vi kan men dom medel vi har. Skridskoförbundet vill ha världens bästa åkare men det ska vara gratis. Och det är en filosofi som jag inte förstår. I våras fick jag sagt till mig, rakt ut, att: – Satsningen på elit är inte viktigt för skridskoförbundet.

Många gånger har jag hört att situationen kommer att bli bättre när vi presterar bättre. Jag erkänner att individuellt har vi inte presterat tillräckligt bra för att locka till oss större sponsorer. Men med lagtempolaget har vi lyckats ganska bra. Efter vårt VM-silver trodde vi alla att det skulle lossna lite. Flera pallplaceringar på världscupen under samma säsong och tidigare säsonger tyder ju på att det inte var en tillfällighet. Men jag hade fel. Vad jag vet så hände ingenting från förbundets sida.

Hur ska SSF kunna jaga sponsorer och prata för oss, när dom inte tror på oss själva? Istället satsar dom mycket på rekrytering och det har jag full förståelse för. Man måste rekrytera för att få åkare in i sporten. Men vad har hänt, egentligen? Jag har inte märkt att det är fler ungdomar än tidigare. Snarare tvärtom. För att ungdomar ska bli lockade att börja med en sport måste det finnas en topp med framgångsrika elitåkare och det kostar pengar och tid. Men där går också åsikterna isär.

Våren 2011 hade satt jag i möte med representant från SSF (Svenska SkridskoFörbundet) och SOK (Svenska Olympiska kommittén). SSF sa då att det i stort sett var helt klart med fler reklamplatser på landslagets tävlingstrikå att användas av åkaren. Det lät väldigt bra. Då skulle jag kunna få in fler personliga sponsorer. Efter mötet fick jag veta att SSF inte ens varit i kontakt med dom som ansvarar för just dom här reklamplatserna på trikåerna. Och självklart blev det inga fler platser för åkarna. Jag förstår inte varför SSF ska ljuga en rätt upp i ansiktet om en sån sak.

Hade jag däremot fortsatt denna säsong så hade jag behövt betala en stor del av mina resor ur egen ficka. I Sverige finns inte förutsättningarna för att förbereda sig inför världscuper och mästerskap. Skridsko avgörs ju oftast inomhus nuförtiden och i Sverige finns det ingen inomhushall för skridsko. Därför behöver vi vara på plats flera dagar innan en tävling för att få bra träning på is och dom dagarna innan ska SSF inte täcka i vinter. Och då är vi ändå tvungna att använda dom få klädesplagg som förbundet tillhandahåller oss, trots att vi står för hela kalaset.

Jag skriver lite om det här för det är en anledning till att jag nu slutar. Det är inte den avgörande faktorn men åratal av småsaker och en ovilja att satsa på elitåkare skapar en viss… frustation. Jag är inte ute efter att tala SSF i botten här men jag måste dela med mig lite av det som jag känner.

Jag tror personligen att om SSF inte ändrar sin verksamhet så kommer sporten att dö ut ännu mer i Sverige. Bara från 2006 och framåt är det många åkare på högre nivå som slutat. Man kan ju fråga sig varför.

På SSF’s hemsida skriver SSF att jag inte vunnit några SM-guld ”ännu”. Det kommer aldrig bli några 😉 Ett SM guld är inte värt lika mycket som ett VM silver för mig i ett land där bara 3-5 åkare gör upp om medaljerna. Och som sagt, så slutar jag med skridsko nu.

Jag vill skänka ett stort Tack till SOK. Dom har genom åren bidragit stort ekonomiskt till våra träningsläger och förberedelser inför tävlingar. Dom har också trott på på vår kapacitet med lagtempolaget. Skridsko’s ansvariga på SOK heter Peter. Tack. SOK har även erbjudit mig hjälp de närmaste månaderna om jag vill ha rådgivning och liknande angående studier m.m. Det är värdefull uppföljning när man avslutar en idrott som är det enda man sysslat med sen ungdomen.

Vad som händer för mig nu har jag inte helt klart för mig, men jag planerar att börja studera till nästa höst så jag har vintern och våren på mig att eventuellt läsa några ämnen som måste till för att komma in på det jag vill studera. Jag har två-tre områden som jag är intresserad av. Bland annat webdesign 🙂

Jag kommer att behålla min hemsida tills vidare och kommer att hålla bloggen uppdaterad med den träning som jag kommer att fortsätta med. Jag slutar inte helt tvärt med träning 😉 Det är kul med alla besökare jag får så fortsätt gärna att komma hit om ni vill följa min kommande fetma period nu när jag trappar ner på träning. 100kg inom två månader, är det möjligt?